PERSONLIGHETER PÅ DACKEBRÄNNA (2)

I föregående nummer av Lidens Tidning presenterades nybyggarna Maja Stina och Paulus Gradin och blodstillaren Manne Nordlund. I detta nummer får vi stifta bekantskap med tusenkonstnären Olle på Stockholm och i nästa nummer författaren Nestor Lidin. Tack till Gerd Forsgren, Matfors, Sven Henriksson, Åsen, Arne Lindström, Sundsvall och Lars Uhlin, Bjällsta för hjälp vid artikelskrivandet. / Arne Johansson

Olle på Stockholm - Tusenkonstnären

Olov Lindberg (1877 - 1958) kallades i folkmun för "Olle på Stockholm". Han var inte uppväxt i huvudstaden Stockholm utan i Stockholm på Dackebränna, och där kom han att leva hela sitt liv. Föräldrarna härstammade från Åsen i Liden. Olle ägde lite skog som han arbetade med, men var inte en skogsabetare i traditionell bemärkelse. Han var istället mycket tekniskt intresserad och kom att, utan någon skolning, bli ett tekniskt geni och tusenkonstnär. Han var "klurig" som man sade. Det är idag svårt att förstå vidden av hans insikter i "allt mellan himmel och jord".

För att dryga ut dagskassan ägnade han sig en hel del åt plåtslageri och på många tak i Dackebränna och Åsen har Olle krupit omkring "smidig som en ekorre". Han lade inte bara plåttaket han bockade även till stuprören, hängrännorna och smidde krokarna som rännorna hängde i. Några byggnadsställningar eller skyddsanordningar var det inte tal om.

Olle på Stockholm

Otaliga är de tillfällen när det blev problem med redskap, maskiner och framför allt med elektriciteten. Då kallade man på Olle på Stockholm. Han ägde en ovanlig förmåga att kunna reparera saker och ting, som t ex tröskverk m m. På Sammetsvymon hade Olle en loge, där han helt på egen hand konstruerat och byggt ett tröskverk med körvandring, skak, tunna, slager och ramr till sållarna m m. Sållduken var nog det enda som köpts!! Han byggde även en träsvarv som han kunde svarva veka detaljer till exempelvis spinnrockar. Ibland var han tvungen att hålla ett finger bakom trästycket när det började att böja sig. Och samtidigt måsta han trampa svarven med jämn fart. Den var ju inte eldriven! Ville man få något inramat for man till Olle. Många tavelramar, tillverkade av Olle på Stockholm, hänger ännu på väggarna i trakten.

Bland Olles få kvarlämnade ägodelar finns en mycket tummad och sliten liten bok - Elektriciteten, nyaste uppfinningar och forskningar - av G. R. Dahlander, professor vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm (1899). Boken är ett supplement till professorns föregående arbete om elektriciteten (1893). Det är inte någon lättläst litteratur, men här hämtade Olle sin kunskap. Den omsattes sedan i praktisk verklighet. Även facklitteratur och bruksanvisningar på tyska tog Olle del av. det vittnar b la efterlämnad lärobok och grammatik i det tyska språket om.

När Åsens kraftstation i Kvarnån planerades och byggdes 1914 var Olles kunskaper av väsentlig betydelse. Olle hade mätt vattenmängden i Kvarnån och funnit ett medelvattenstånd. Med hjälp av detta värde räknade han ut turbinens storlek (8 hästkrafter likström) och beställde den hos en firma söderut. Det kan noteras att en grannby hade missbedömt sin tillgängliga vattenmängd och feldimensionerat anläggningen så att man endast fick full effekt vid högvatten (vårflod).

Åsens kraftstation var en liten fyrkantig byggnad med stenkolstjärat plåttak, gula väggar med bruna kanter. På ytterväggarna var det liggande panel s k rävskinn. En bit ovanför stationen fanns en damm och därifrån ledde man vattnet i en trätub till turbinen. Det har berättats att när fjärde plankan skulle monteras i trätuben, ringde kyrkklockorna i Liden till mobilisering, inför det som senare skulle komma att kallas för första världskriget. Kraftstationen gav lyse til 16-17 gårdar (max 60W per lampa) och en 6 hästkrafters motor för t ex vedkapning. Motorn flyttades mellan gårdarna efter behov. I nästan varje gård i Åsens by installerade sedan Olle elektriska ledningar (tvinnad tråd på porslinsknoppar) och all fick åtminstone i något rum elektriskt ljus till jul 1914.

Kraftstationen levererade likström i 28 år fram till 1942 då Hammarforsens kraft AB köpte stationen och rev den. Nya tider med växelström gjorde sitt intåg. och då först fick Olle elektrisk ström. Han som i så många år gjort elinstallationer åt andra.

Det berättas att när den s k tullkvarnen i Kvarnån vid Brudsjön i Sillre skulle elektrifieras blev Olle ombedd att "räkna ut det". Han gick runt i byggnaden utan att anteckna något. Efter en stunds funderande gav han de erforderliga siffrorna för dimensioneringen. Byborna var undrande och kallade dit en utbildad ingenjör. När han var klarmed sin beräkning överensstämde den exakt med Olle på Stockholms siffror.

Olle var en renlevnadsman och levde ett enkelt och sparsamt liv. Bil och motorcykel var det inte tal om utan en gammal cykel med träfälgar fick duga. Olle var aldrig gift och hade inte några barn. En systerdotter, Emma Nyberg från Liden-byn, hushållade åt honom och skötte ladugården med 2-3 kor, kalv och gris. Häst fanns aldrig på gården.

Olle gjorde själv de första radioapparaterna. Han skrev efter byggsatser och monterade ihop delarna. redan 1923-24 byggde han den första rörmottagaren. Det kan i sammanhanget nämnas att Sveriges Radiotjänst startade sina reguljära sändningar den 1 janurai 1925. För att ge även hushållerskan möjlighet att lyssna på kristallmottagaren med hjälp av hörlurar, konstruerade Olle ett arrangemang (en rotor) i kökstaket så att hon kunde gå omkring och lyssna till musik under arbetet redan på den tiden.

Förutom alla sina färdigheter och stora intresse följde även Olle noga med i politiken. När Ernst Wigfors var finansminister på 1940-talet citerade Olle ofta gärna med orden "Den där budgeten var en hårdstilld jäkel".

Trots sin enkelhet men tack vare sin hjälpsamhet och stora tekniska kunnade är Olle på Stockholm väl ihågkommen ännu idag.