Helga Lind 96 år |
Boda
bys grand old lady är en gracil dam, alert med glimten i ögat och snabb i
repliken. Yngst av 9 syskon och den ende som är i livet idag. Mellan
uppvaktningarna får vi tid för en pratstund.
För att möjliggöra kommunikationer förr i tiden fanns gästgifverier på lämpliga avstånd där man kunde fåå både mat och husrum och framförallt få skjuts till nästa gästgifveri. Så var det även i Boda. Hos Westmans och Erikssons och slutligen hos Modins. En skylt vid vägen talade om att här var gästgifveriet. Närmaste skjutshåll norrut var Larssons Gästgifveri i Bispfors, 18km eller ca: 4 timmar, och söderut Tengvalls Gästgifveri i Sillre 13km.
I
gästgifveriets kök var det systrarna Anna, Elin och Tora Modin som stod för
maten. Det serverades frukost , lunch och middag. Tre rum med inalles 5 bäddar
fanns för resande. Lakan ingick i logikostnaden. Tvätt av lakan gjordes i en
stor gryta i ladugården och torkning (vintertid ”frysning”) genom upphängning
på den oinredda vinden. Det var inte tal om att stryka, utan mangling var det
som gällde. Tömma pottor tillhörde vardagen. Utedasset låg i en annan
byggnad.
Helga
Lind var 17 – 18 år, dvs år 1921 –
22, när hon fick ansvar att vara gästgifverikusk.
-
Pojkarna hemma hade annat att göra och pappa var alltid på uppdrag (virkesmätning)
så jag fick bli kusk. Jag orkade sela på hästen och få dit rumpstycket under
hästrumpan. Dom tyckte jag hade bra hand med resenärerna. Många som reste var
sk. Provryttare. Det var handelsresande med mycket packning i form av
provkollektioner. Dom stannade till vid handelsbodarna och visade varorna och
tog emot beställningar.
Var
du aldrig rädd för allt främmande och okänt folk?
- Aldrig! Det hände aldrig något. Jo, en gång. Jag övernattade i Bispfors. Och Handelsresanden uteblev. Då fick jag köra ensam mot Boda. I Oxböleskogen satt två karlar vid en bäck. – Vänta får vi åka med dig ropade de. De var inte precis lodare men två ensamma karlar!! Jag höjde piskan och den svarta hingsten galopperade så karlarna inte kunde nå mig. När jag kom hem frågade bröderna varför hästen var sjöblöt. Som sagt det gällde att veta när det var dags att höja piskan!!!! Vi låste inte gästgifveriet. Alla kunde gå fritt i huset. Folk var verkligen okända, för de behövde inte skriva sitt namn i någon bok.
-
För det mesta körde jag en svart hingst och hade en enaxlig kärra sk. Gigg.
Vi satt bredvid varandra på kuskbocken. Var det fler personer användes den tvåaxliga
trillan. Vintertid var det släden eller sk. Risslan. Man satt på läderklädda
dynor. På vintern hade man stora skinnfällar för att hålla värmen.
Var
det vanligt att en flicka var kusk?
-
Nej, men Anna Tengvall i Sillre (sedemera Norberg och bussdirektör) körde också.
Vi hade klänning sommartid. Långbyxor förekom inte på flickor. När det
regnade använde jag ett paraply!!! Det blev kanske en resa per vecka. Gästgifveriet
hade telefon med nummer ett (1). Det fanns ingen turlista. Vi åkte när de var
klara. Det var aldrig jäktigt förr i alla fall.
När
vi skall till att gå kommer nya gratulanter. Kyrkoherden Irgentz Rudenmo hyllar
födelsedagsjubilaren med vackra blommor från blomsterfondeen och Lidens församling
Helga
Lind blir inte bara uppvaktad själv. Hon uppvaktar gärna andra. Till konungen
på hans 50-årsdag 1996 skickade hon ett par hemstickade sockar och en vacker
hyllningsvers.
Om
Indalsälven vore bläck
Och
pennskaft alla träd
Och
blomsterprydd varenda fläck
I
Västernorrlands län
Det
räcker ändå inte till
Att
gratulera majestätet som jag vill
Att
presenten uppskattades bland alla storgåvor, det vittnar det mycket eleganta
tackkortet från kungen om.
Erik
Edvall
Arne
Johansson